Året var 1999. Knappt nio år gammal blev jag tokkär i den 25-åriga smålandstösen med den fantastiska rösten och långa silverkappan redan vid första ögonkastet. Charlotte Perrelli (då Nilsson) gjorde storstilad entré i mitt liv när hon kammade hem Melodifestivalen med låten ”Tusen och en natt”, som för övrigt är precis lika bra i dag som den var då.
Någon vecka efter segern gästade dansbandsångerskan ett varuhus i Kristianstad för ett exklusivt framträdande med efterföljande skivsignering. I den enorma folkmassan stod jag med ett egentillverkat hyllningsplakat. När det blivit min tur att få schlagervinnarens namnteckning i skivkonvolutet överräckte jag plakatet som fick Charlotte att bjuda tillbaka med en gosig kram direkt. Givetvis fanns flera tidningar på plats och förevigade idolmötet som bland annat stod att läsa om i Kristianstadsbladet dagen därpå. Rubriken löd ”9-åring fick lyckligt möte med sin idol”.
En dryg månad senare, närmare bestämt den 29 maj, trotsade jag tröttheten med schlager. Strax efter midnatt svensk tid stod det klart att Sverige vunnit Eurovision Song Contest. Det var bekräftelsen på att Charlotte Perrelli och "Take me to your heaven", låtens engelska titel, inte bara hade vunnit mitt hjärta. Hon blev, liksom Carola åtta år tidigare, stjärna över en natt.
Där och då föddes mitt enorma festivalintresse. Varje år kliver jag in i schlagerbubblan någon gång i februari (den här gången redan i januari) och kommer inte ut förrän i mitten av maj. Och jag bara älskar det!
